Chiva

En tradition i Quito när det är fest är att åka runt i "Chivor", gamla bussar som har modifierats så att de saknar väggar. Och fest är det nu i Quito, inför den stora högtidsdagen den 6 december. Man sitter där och har det trevligt och blåser i visselpipor och skriker "¡Viva Quito!"

Jag var med på en Chiva genom spanskskolan jag gick på tidigare. Den var full av både utlänningar som jag och ecuadorianer.

Vår Chiva hade tak, vilket var tur för det regnade ganska mycket under kvällen för vår chivatur. På taket satt det en orkester och spelade som måste ha blivit väldigt blöta.

La Basilica

Basílica del Voto Nacional

Idag har jag också varit och klättrat, men den här gången i kyrktorn. För 2 USD släpps man upp i tornen.  Man kan både gå upp i klocktornen till vänster, och det lite lägre tornet till höger.

Jag var aldrig högst uppe i klocktornen, utan gick bara upp till klocknivå. Men det högra, lägre, tornet var läskigt nog att gå upp i. Först fick man gå på en skranglig träbro i utrymmet mellan kyrkans inner- och yttertak. Det var häftigt att se valven ovanifrån. Sedan upp för en smal järntrappa.

Där uppe var förstås utsikten fin. Det gäller bara att hålla nerverna i schack. Och inte titta neråt.

Misslyckat försök att bestiga vulkanen Pichincha

Jag och Magnus bestämde oss för att ta en tur upp i bergen väster om Quito. Har man tur får man en underbar utsikt över staden. Har man lite mindre tur så är det molnigt. Har man otur regnar och haglar det så att man fryser och önskar att man aldrig givit sig hemifrån.

Fransktillverkad kabinbana

Första utmaningen var att ta sig till kabinbanan, Teleferiqo:n. Om man ser ut som en turist, befinner sig vid ett hotell och ber om att åka till ett turistmål så drar taxichaufförerna snabbt slutledningen att man är turist och dubblar priset. För att inte göra det lika lätt för dem började vi med att åka buss till en inte alls turistig plats, nämligen stadsdelen där jag bodde inneboende tidigare. Vi fintade dem, helt enkelt. Det lyckades. Taxifärden från där vi hoppade av bussen till kabinbanan kostade 1 USD, vilket är minimipriset.

Att åka kabinbana kostar 8.5 USD och tar en till 4100 meters höjd. Har man anlag för höjdsjuka så märks det.

Utsikt

Väl uppe så fick vi uppleva både moln, regn, hagel och klart väder, om vartannat. Vi lyckades undvika det mesta regnet genom att skickligt växla höjd i precis rätt tid, så vi slapp bli genomsura.

Vägen upp

Självutlösarbild!

Stigen tar slut - endast de med bergsklättrarnerver kan ta sig vidare

Tyvärr var det inte promenadstig hela vägen upp, och ingen av oss kände oss sugna på att börja klättra. En snubbling skulle innebära avsevärd risk för hälsan, och när man har vandrat i två timmar på hög höjd är man inte lika stabil som vanligt, så vi valde att vända om.

 

Ingen gps-mottagning i den usla lurn

Nedfärd

När vi skulle tillbaka samma väg igen till busshållplatsen blev vi erbjudna priset 5 USD. Det var en taxi som hade stått och väntat vid kabinbanan och alltså var beredd på turister. Neppe! Istället gick vi till fots en bit tills vi hittade en oberedd taxi.

Efteråt firade vi med hamburgare på stället som jag nämnt tidigare

Tjurfäktning

Nu har Quitos årliga festligheter satt igång. Firandet når sin kulmen den 6 december, årsdagen av Quitos grundande. Det är under dessa festligheter man har möjlighet att se tjurfäktning.

Man har slutat med att ha ihjäl tjuren inför publik. Istället för ett avslutande svärdshugg sätter matadoren istället dit en glitterbestyckad pinne på tjurens rygg. Det är jag glad för, jag tror inte jag hade mått så bra av att se djuret dödas. Ett tidigare steg i processen är att picadorerna stöter sina spjut i tjurens nacke så att blodet rinner. Där höll jag på att svimma. Jag satt en ganska stor del av tiden med huvudet mellan knäna. Det är nog tur att jag aldrig sett en dialysmaskin köras på riktigt.

Quitos tjurstadion

Det börjar med att medhjälpare tröttar ut tjuren med rosa tygstycken.

Den modige och vige matadoren.

Trött och skadad tjur vs. matador

Folkfest

Vecka 47

Denna vecka skulle mina spanskakunskaper ha finslipas. Tyvärr har det inte blivit så. Jag har legat i sängen med feber och bara kunnat vara i skolan en enda dag. Det gör att jag fortfarande bara känner presens av verben. Jag är riktigt sugen på att lära mig dåtid och framtid, men det får tyvärr vänta.

I onsdags besökte jag en doktor, men är inte helt nöjd med resultatet. Kommunikationen fungerade inte. Jag kom dit med 39 graders feber, och fick alvedon och vad som visade sig vara allergimedicin. Jag misstänker att han inte uppfattade att jag hade feber, och trodde att mina glansiga ögon berodde på allergi.

Lyckligtvis är febern nu på nedgång. Dessutom har jag fått fint besök. Istället för att fira Thanksgiving i USA genom att äta kalkon har Magnus valt att komma hit och äta fisk. Det var en ganska festlig restaurang vi besökte igår. De hade inte en skylt. Men den var välbesökt, så vi chansade. De kunde engelska och maten var bra, så det var en lyckad chansning.

Ovanjordssmörjgrop

En sån här ramp vill jag ha! Finns de i Sverige? Att kolla skicket på sitt avgassystem skulle bli hur lätt som helst, likaså att byta handbromsvajer på sin Vento.

Bärbis

På lördagförmiddagen besökte jag vad jag tror var Museo del Banco Central. Namnet gick inte att hitta på någon skylt någonstans, men innehållet stämde med det som står beskrivet i guideböckerna, så jag tror jag gick rätt. De hade många fina föremål, mest guld och keramik. Tyvärr var jag inte i toppform, så det var mest ansträngande att gå omkring.

Resten av helgen har jag legat i sängen med feber, så i brist på en rapport från hamburgermästarens födelsedagskalas får ni hålla till godo med lite prylinformation.

Min vanliga bärbis kändes både lite för tung och för dyrbar för att ta med på resan. Jag hade behövt vara rädd om den hela tiden. Men man måste ju ha en dator/halvdator, så jag skaffade mig en netbook. Mitt val föll på Acer Aspire One 522. Sedan jag köpte den på cdon har den hunnit både gå upp lite och gå ner lite (mer) i pris. Att den gick upp lite först kändes bra :)

Fördelen med Aspire One 522 jämfört med ännu billigare modeller är att skärmupplösningen är på 1280*720 pixlar. Jag tror inte jag hade klarat mig med mindre. Skärmen är jag nöjd med. Ännu fler pixlar är förstås bättre, men hittills har det funkat bra. Jag får se vad jag säger om jag försöker programmera på datorn.

Mindre bra är att datorn fort blir varm och fläkten börjar vina. Det har också varit mycket strul med att få operativsystemet att fungera. Den kom med Windows 7 Starter Edition. Det är en löjlig version av Windows 7, som ju i sin vanliga form är helt ok till mycket, där man bland annat tagit bort möjligheten att byta bakgrundsbild. För mig är Ubuntu det naturliga valet. Tyvärr var jag tvungen att använda en helt ny ubuntuversion, 11.10, för att få drivrutiner till hårdvaran, och allt grafiskt lull-lull som finns i nya Ubuntu blir tungt för en klen netbook.

Trots att jag använder en helt ny ubuntuversion är inte hårdvarustödet tipptopp. Mikrofonen fungerar inte och det går inte att starta datorn från avstängt läge. Jag måste först starta Windows och sedan göra en reboot till Ubuntu. Lyckligtvis funderar sovläget så jag behöver aldrig stänga av datorn.

Slutsatsen är att Acer Aspire One 522 är helt ok för mina behov, men långt ifrån perfekt.

Fotosession i området jag bor

Huset där jag bor.

Backen ner till stan.

Jag hyr ett rum på nedervåningen i huset på bilden. Det ligger vid västra kanten av Quito, inte långt från Teleferiqon, en linbana upp i bergen. Jag har inte testat att åka upp i linbanan, men vackra dagar ska det vara väldigt fint på toppen med utsikt över staden. Mindre vackra dagar ska inte inte vara lika kul. En kompis på hostelet hade varit där förra veckan utan att kolla vädret innan, och då var det kallt och haglade. Vädret i Quito växlar snabbt.

Backen upp till huset.

Huset ligger en bit upp längs dalgångens sida så att gå ner till stan går lätt, och tar ungefär en halvtimme. Det går bussar, men i rusningstid tar bussen 20-25 minuter och är smockfull, så det känns värt de tio extra promenadminuterna att slippa trängseln. Att gå tillbaka upp hem igen anstränger benen mer, så då tar jag bussen. Det kostar 25 cent som man betalar till chaufförens assistent. Det är han som hänger ut genom dörren på bilden.

Bussen jag inte åker till skolan med, men hem.

Ganska ofta sker av- och påstigningarna utan att bussen stannar helt.

Grillen där jag äter hamburgare.

Ett par hus bort längs gatan har man konverterat ett garage till en hamburgergrill. Så tycker jag man borde konvertera fler garage i Sverige. Det är ju ganska ofta man är hungrig när man promenerar i villaområden utan att det finns någon snabbmat nära.

Jag åt lunch där idag och blev inbjuden till kockens födelsedagskalas på lördag. Sådant är också något som saknas hemma.

 

Lavanderian där jag tvättar mina kläder

Till höger om pizzerian på bilden ligger tvätteriet. Det kostar 45 cent per kilo tvätt. Det känns ganska överkomligt.

Avslutningsvis som en liten teaser för att ni ska återvända till bloggen kan jag avslöja att det finns bilverkstad i närheten med en betongramp istället för vanlig smörjgrop. Bilder kommer!

Dags att lära mig spanska

herr och fru Vasquez

För att lära mig spanska har jag anmält mig till en kurs. Jag börjar med en vecka med fyra timmar privatundervisning om dagen i Quito. Om det funkar bra tar jag en vecka till, annars reser jag vidare och fortsätter undervisningen i någon annan stad där det passar längs resvägen.

För att göra inlärningen mer effektiv bor jag hos en spansk värdfamilj, familjen Vasquez. Jag flyttade in igår, och de verkar trevliga. Deras engelska är inte jätteomfattande, så mina chanser att lära mig en hel del spanska är goda.

Språkundervisning verkar vara big business i här. Det beror nog på det låga löneläget. Utlänningar som kommer hit har råd med privatundervisning i spanska eftersom lärarnas löner är så låga, och lokalinvånarna kostar på sig undervisning i andra språk i hopp om att kunna ta sig någon annanstans.

Coolt hus i Quito

Här är ett hus som verkligen sätter fantasin i rullning. Det är dubbelt så högt som de andra husen i närheten. Inga skyltar. Sotat glas i fönstren. Det ser ut som en helikopterplatta på taket. Mystisk vingformat symbol på toppen, eller är det en sol? Nedgånget, med skräp på marknivån. Klotter på översta våningen.

Kollar på man gå google maps så står det utmärkt som "La filantrópica", men en googling på det ger ingenting.

Någon kan bringa klarhet i vad detta är?

, 

Promenad i Quito

Igår såg jag mig omkring i Quito. Jag började med att gå till Itchimbiaparken, som ligger på en höjd med utsikt över staden. Det var ganska ansträngande att ta sig dit. Rent allmänt får man väldigt bra benmuskler av att promenera i Quito, då det ligger i en dal och det är backar åt alla håll. 

Att det är lutning överallt ställer till det för dem som spelar fotboll. Själva planen är förstås i våg, men så fort bollen kommer utanför är den förlorad. Två gånger under gårdagens promenader kom det en boll studsandes emot mig. Det första lyckades jag rädda, men den andra gången studsade bollen snett på ett trappsteg så jag kom inte åt den. Jag fortsatte promenera och låtsades att det regnade när bollen for vidare och satte igång ett billarm längs vägen.