fredag 30 mars 2012

Salta

Jag stannade bara i Chile en dag. Sedan blev det dags för Argentina. Första stoppet var Salta, en lagom stor stad med väldigt lagom väder. Det kändes som Sverige i juni med lummiga buskar och grönt gräs och väldigt behaglig temperatur. Tillräckligt varmt för att kunna gå i shorts och sandaler, men inte så varmt att man är tvungen att dricka stora mängder läsk.

Här köpte jag ett exemplar av "El principito". Det gick över förväntan att läsa den. Jag har nog snappat upp en del spanska ändå.



Salta


Chile

Efter färden genom öknen och över bergen hamnade jag i San Pedro de Atacama, Chile. Det är en liten turistig by när gränsen till Bolivia, och halvnära gränsen till Argentina. Här finns just ingenting förutom turister och närheten till öknen, men det var väldigt skönt att komma till mer civiliserade trakter där toaletterna har toalettsits och bankomaterna fungerar.

Chile


San Pedro de Atacama

Sittring och toalettpapper! Lyx!

onsdag 21 mars 2012

Salar de Uyuni och öknen

Från Uyuni, Bolivia tog jag en tredagarstur ut i ödemarken.

Uyuni är/var en järnvägsknutpunkt

Här är det Toyota Landcruiser som är kung.

Med på turen var fem fransyskor

Utanför Uyuni finns det många gamla tåg och gamla plastpåsar. Jag tog dock inte något foto av plastpåsarna.

Salar de Uyuni. Det som syns på marken är salt. Stora mängder salt.


I och med att marken är platt och enfärgad kan man ta roliga foton som lurar ögat.

Salthämtarlastbilar

 
Basläger nummer 1

Skumpig väg

Högt och kargt och kallt.



Trasigt ägg. Kanske en flamingo‽

Lunch

Sten som ser ut som ett träd.

"Vad ska vi göra med tomglasen? Vi lägger dem i den gamla lastbilshytten."
Övernattningsplats 2

Ånga ur marken. Över 5000m höjd. 

Varm sjö

Chilensk lama

Som ni förstår på sista bilden så kom jag ut ur ödemarken i Chile. Efter att ha varit i Bolivia i allmänhet och i ödemarken i synnerhet var det väldigt skönt att komma till ett land där vägarna är asfalterade och till och med har målade linjer.

lördag 17 mars 2012

Potosi

Potosi var en gång i tiden världens kanske rikaste stad, och amerikas största. Det behövdes mycket folk i silvergruvorna. Enligt wikipedia har 2-8 miljoner människor fått sätta livet till under århundradena. Idag bryts det fortfarande i gruvan, fortfarande under rätt dåliga arbetsförhållanden som man som turist kan få ta del av. Det är inget som rekommenderas astmatiker eller folk med klaustrofobi.


Cerro Rico




Koreansk curry


Buss med "komfort, elegans och säkerhet" 

onsdag 14 mars 2012

Sucre

Nu kommer inte blogginläggen helt i kronologisk ordning. Jag vet att det går emot bloggandets princip att inte ha saker i ordning, men väljer att ändå göra det. Följande utspelades före Salar de Uyuni. Anledningen är att Uyuniinlägget som föregick detta bloggades live and direct från min yuppienalle.

Sucre är Bolivias huvudstad, tycker de själva. Tyvärr flyttade presidenten till La Paz för över hundra år sedan så enligt många definitioner av huvudstad, till exempel varifrån landet styrs, är inte Sucre längre det. Detta kompenseras genom att staden är utsmyckad med ordet "capital" lite här och där.

Att staden var viktig på 1800-talet och tidigare men inte därefter gör att centrum är charmigt med många tvåvåningshus i kolonialstil. På senare tid har det byggts tre höghus utspridda i olika delar av staden. De är byggda av en riking som tjänat sina pengar i gruvnäringen i Potosi.



Ett enda höghus kan siktas

Solnedgång

Tysk som koncentrerat fotograferar solnedgång

Snyggt moln
Ogräsproblemen är värre här än hemma
 En tidigare gruvmiljonär använde sina pengar till att anlägga en stor park med bland annat en miniatyrkopia av eiffeltornet som man kan gå upp i.

Eiffeltornsminiatyr


Nestor och Abigail 

Begagnade japanska bussar trafikerar gatorna
Jag spenderade mina dagar genom att ta spanskalektioner. Jag lärde mig inte någon ny teori utan repeterade grammatiken som jag lärt mig i Cuenca. Den här gången hoppas jag att inte bara ska lära mig teorin, utan även att kunna använda den i praktiken. Vi får se hur det går.

Fenix Language School i Sucre kan jag rekommendera
Bonusbild

söndag 11 mars 2012

Salar de Uyuni

Ytterligare en sak att bocka av på listan över saker att göra innan jag dör - att åka land cruiser.

onsdag 7 mars 2012

Avokado

Tvärt emot vad man hade kunnat tro så finns det faktiskt nackdelar med
att ha avokadoträd. Det är att det är lätt att snubbla på fallfrukten.
Avokadoarna är ju mörka och därmed inte lätta att se när det är mörkt ute.

söndag 4 mars 2012

Sucre

Nattbussen från La Paz till Sucre skulle ta tolv timmar enligt tidtabellen. Men istället för ett milt Sucre möttes jag av den här synen när jag slog upp ögonen vid sjutiden på morgonen! Snö! Precis vad jag kommit till Sydamerika för att undvika. 

Snö!

Kallt!
Bussen var försenad. Fyra timmar senare anlände vi till ett mycket mer behagligt Sucre. Jag var utmattad efter bussturen, men väl framme slapp iallafall frysa. 

Vädret i Sucre, nu när de har sommar, är ungefär som svensk sommar. Det sägs att de brukar ha det varmare, men att klimatet ändrats i år.


Juice på marknaden

Diverse från La Paz

Nu är jag i Sucre och har ganska dålig internetuppkoppling. Jag använder för det mesta min yuppienalle med kontantkort. För tre bolivianos (lika mycket i kronor) får man surfa 300 MB. Det vore en bra deal, om det inte vore för att de har andra 3g-frekvenser här som inte funkar med min telefon, så jag kommer bra upp i gsm-hastigheter. Moderna hemsidor fungerar väldigt dåligt med dålig uppkoppling. "Gsm i bolivia" verkar inte vara ett testfall de stora internetbolagen använder sig av.

Detta är en anledning till att dessa blandade La Paz-foton kommer lite sent. Jag vill använda dem för att ge en lite mer balanserad bild. La Paz är mer än regn och vattenkrig.



La Paz är salteñas. Det är som en pirog gjord med ganska söt deg, fylld med kött eller kyckling. För fem kronor får man två stycken, vilket blir en lätt lunch. Billigare än korv på ikea!



Staty "försvararen av Bolivas kust". Men han kan inte gjort ett särskilt bra jobb, då Chile krigat till sig hela kusten.

Ytterligare lite vattenkrig.


Hostellet var omringat av frisörer som blev alldeles till sig var gång de fick se mitt hår och skägg. Kul första gången, men ganska tröttsamt i längden.