torsdag 12 januari 2012

Jerga de internet

Facebook har finessen att översätta från språk man inte förstår.



Tyvärr klarar den inte internetslang.

måndag 9 januari 2012

Peru

Pan-American Highway mellan Piura och Chiclayo
Att vända blad.

Jag har varit på resande fot i två månader, men inte rört mig särskilt mycket. Den mesta tiden har jag spenderat i två av Ecuadors tre största städer, Quito och Cuenca, utöver det har jag varit några dagar var i turistbyarna Baños, Monañita och Vilcabamba och småstaden Loja.

Innan jag gav mig iväg hade jag trott att jag skulle röra på mig mer - det är också ett krav om jag ska hinna fram till Buenos Aires i tid. Min plan är att vara tillbaka i Sverige lagom till våren. Fortsätter jag i den här takten kommer är jag tillbaka först till hösten, och då misslyckas min plan att så mycket som möjligt befinna mig på halvklotet med mest sol.

Men nu har jag kommit till skott och lämnat Ecuador. Färden till Peru var med nattbus från Loja (Ecuador) till Piura (Peru). Klockan fyra på morgonen kom vi fram till gränsen vid Macará. Alla passagerare fick kliva av bussen, få varsin Ecuadoriansk ut-stämpel i passet, promenera över en bro över gränsfloden, få en Peruansk in-stämpel, och kliva på bussen igen. Det var väldigt odramatiskt för alla utom en spanjor som varit i Ecuador längre än de 90 dagar man får stanna utan visum, vars nerver blev satta på prov. Till slut släpptes han igenom.

Jag har alltså lämnat Ecuador och det är dags att försöka dra slutsatser om landet. Ecuadors bruttonationalprodukt per capita är ungefär en tiondel av Sveriges. Lönerna är också ungefär tiondel, en normal lön i en storstad är 3000 kr/månad. Samtidigt kostar mycket kanske inte en tiondel, men säg en åttondel, av vad det skulle kostat i Sverige. Köpkraften blir alltså ungefär som den svenska när det gäller tjänster och många inhemska varor, medan allt som importeras är väldig dyrt. I början känns det lite konstigt att befinna sig i ett samhälle där inte materiella ting är praktiskt taget gratis, så som vi har det i västvärlden. Men det går att vänja sig vid. Man får hålla extra hårt i sina kulspetspennor.

En annan sak som slagit mig är hur många varumärken som är de samma här som hemma. General Motors är väldigt starka vad det gäller bilar. I Quito är Chevrolet Aveo väldigt vanlig, men det i Cuenca finns mer Chevrolet Corsa. I Cuenca finns det även väldigt många gamla fina japanare från sjuttio- och åttiotalet, vilka är kul att återse. De är ju komplett bortrostade från de svenska vägarna.

Det finns ganska mycket Volkswagen, men de flesta är specifika sydamerikamodeller såsom Volkswagen Gol. Jag tror inte jag sett en enda Golf II:a. Det är nog svårt för er att tänka er, men det är sant!

Man skulle kunnat tro att Peru och Ecuador skulle vara lika varandra, men det finns stora skillnader - i allafall mellan de Ecuadorianska bergen där jag varit och den Peruanska kusten där jag befinner mig nu. Jag åkte tvåvåningsbuss mellan Piura och Chiclayo, och hade sådan tur att jag fick sitta längst fram på övervåningen. I bergen skulle det varit i samma adrenalinklass som att åka bergodalbana. Här var det mest öken och en del buskar. Fortfarande häftigt, men på ett annat, lugnare, vis.

fredag 6 januari 2012

Nyår


Dockor till försäljning
En fin nyårstradition i Ecuador är att elda upp dockor och konstruktioner av papier maché som får symbolisera det gamla året. Dockor att elda finnas att köpa överallt i Cuenca, och antagligen överallt i Ecuador, dagarna före nyår. Sedan klär man ut dockan till en levande person som man tycker borde pånyttfödas.

Allt är under festliga former.

I släkten jag firade nyår hos hade man valt ut en av kusinerna som brännobjekt. Hon hade tagit körkort under året, och sägs ha en väldigt aggressiv körstil. Man kallade temat "Rápido y furioso", där hennes far fick representera den arga halvan.

Bilbygge
Lackering

Resultatet blev som synes väldigt likt
Därefter lästes ett "testamente" från hennes gamla jag upp, där hon ger bort saker till de olika släktmedlemmarna. Jag förstod inte mycket, men det var väldigt fnissigt och mot slutet känslosamt.


Vid tolvslaget sattes det fyr.



Andra aktiviteter under nyårsaftonen var lekar, där olika familjer i släkten tävlade mot varandra i bland annat att hålla fast sugrör mellan näsan och överläppen.

Jag vill inte skryta, men både när det gäller att balansera en lime på en sked i munnen och plocka-bort-en-stol-i-taget-den-som-blir-utan-när-musiken-stoppar-åker-ut-leken slutade jag som segrare


Vilcabamba

Vilcabamba
I Vilcabamba, en by i dal en timme söder om Loja, blir invånarna ovanligt gamla.  Det bedrivs studier om vad som kan vara anledningen; luften, maten, vattnet eller det lugna tempot. Om det sistnämnda varit en del av förklaringen så ligger man risigt till. Stället är nedlusat av turister och utlänningar som flyttat dit, vilket gjort att lokalbefolkningen inte längre känner sig vidare harmoniska.

Hotell
Turistindustrin är väl utbyggd och hotellen fina. Efter att ha knagglat mig fram på spanska i ett par veckor är jag nu åter bland västlänningar och kan göra mig förstådd med språk jag behärskar bättre. Det är skönt att kunna formulera meningar längre än fyra ord. Så mycket mer går att utrycka.


En stor attraktion är vandringslederna  som finns i bergen runt byn. Vi råkade välja en med mer buskar än utsikt, men man kan inte ha tur jämt.

















Fruktpaus

Zoo - vem betraktar vem?
En rolig sak är att det finns hundar som springer omkring lösa och gärna gör en sällskap. Denna hunden följde med oss när vi gick på zoo. Vid apburen var det dock oklart vem som var åskådaren och vem som var objektet. Observera aphanden genom stängslet som försöker locka på hunden.

Det ska finnas fina björkar där borta...


tisdag 3 januari 2012

Loja

Efter tre veckor i Cuenca har jag nu tagit mig vidare en bit söderut, till Loja. Detta inte utan visst vemod. De sista dagarna i Cuenca var väldigt varma och soliga, och i Loja regnar det förstås. Loja ligger dock på lite lägre höjd, så i medel är det varmare i Loja - men vad hjälper det.

5 USD/natt

"Stadsport"

Marknaden

torsdag 29 december 2011

Ingapirca

soltempel


Två timmar från Cuenca ligger Ingapirca. Det är de coolaste inkaruinerna i Ecuadors, som dock inte ska kunna jämföras med de i Peru.

Huvudattraktionen är ett tempel där solen dyrkades. Den är byggd utan murbruk, men stenar som finslipats för att passa in i varandra så att det blir bra ändå. Templet sägs vara äkta, alltså inte en sentida rekonstruktion.






28-dagars kalendersten
Innan  inkorna kom till platsen bodde där Cañari-folket. Cañari delade in året i tretton stycken 28-dagarsmånader. Året blir alltså 364 dagar, så man får ha en skottdag varje år, men det vore det absolut värt för att slippa att ha månader av varierande längd. Skottdagar kommer vi ju inte ifrån nu heller. Dessutom skulle en månad bli jämnt delbar med en vecka. Väldigt många fördelar alltså.

Samtidigt som vi gör reformen bör vi passa på att byta namn på månaderna. Jag kan omöjligen vara den ende som blir väldigt förvirrad av att september är den nionde månaden och inte den sjunde.


Observera samlingen stenar till vänster. Det är stenar som de inte bestämt sig för vad de ska bygga för någon slags ruin med.

inne i det lilla muséet.

tisdag 27 december 2011

Julaftons afton

Jag bor hos en familj med tre barn. Det är väldigt bra för att få öva spanska. Det är spanska som gäller hela tiden. De påstår sig få lära sig engelska i skolan, men uppenbarligen inte tillräckligt för att vilja använda den om det kan undvikas - på samma nivå som jag lärt mig tyska och franska alltså.

Maskeradbutik
Julaftonen tillbringade jag med familjen hemma hos mammans föräldrar, tillsammans med tre mostrar, två morbröder, sexton kusiner, tre-fyra kusinbarn och deras makar/makor. Siffrorna är ungefärliga.

Innan dess var dock tvungna att hyra utklädnader. Familjen har traditionen att klä ut sig varje jul och göra en egen pase del niño viajero. Det är tradition i Cuenca. Det verkade på de övriga i kön till maskeradbutiken att det egentligen mest är barn som klär ut sig, men icke i den här familjen.

Med på bilden är förutom mamman och sonen även Stefan från Nya Zeeland. Vi är två gringos som firar jul med familjen.


En annan tradition liknar piñatorna de har i Mexiko. Man ska slå sönder en lerkruka med förbundna ögon. Krukan är fylld med godis och utöver godiset lägger de till föremål som ska driva med personen i fråga. I fallet nedan till exempel får Vicky i sin kruka ett fordon, eftersom hon varit och rest utomlands, och böcker, eftersom hon har läshuvud.

Observera också att det är en person som styr krukans position. Det gäller att vara kompis med honom om man ska ha en chans att träffa.



I processionen, som gick runt kvarteret, fanns naturligtvis änglar, i varierande storlek, Josef och Maria, och tre vise män. De kallar de vise männen för "Rey Blanco", "Rey Negro" och "Rey Mestizo". Väldigt politiskt korrekt.

Längre bak kan man skymta de mer folkdräktsaktiga inslagen.





Alla i tåget samlade 


Därefter var det andakt, julklappsutdelning, middag och dans. Men nu börjar både batteriet och min ork bli svag, så det får komma ett annat blogginlägg...